måndag 25 april 2016

Ericsson

HARALD ERICSSON
1900-talet







O ATT DEN ELDEN REDAN BRUNNE



1. O att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!

2. Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär.

3. Men låt den elden spridas vida
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbidar,
att Anden rikligt blir oss sänd.

4. Kom snart, o Jesus, till oss alla
och värm oss med din kärleks glöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.

5. Låt nådens bud till alla föras,
giv åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!

6. Och stärk din eld i våra hjärtan,
bränn bort, bränn bort allt eget slagg,
men lindra även luttringssmärtan
med din hugsvalans ljuva dagg.

7. Låt alla egna nästen brinna,
de usla brunnar torka ut
och alla egna stöd försvinna,
då blir du ensam Gud till slut!

8. Du, du är värdig, du allena
att få all ära, lov och pris.
Ack, håll oss alltid vid det ena,
att du är ensam god och vis.

9. Men dina svaga lemmar, Herre,
ack, låt dem inte söndra sej!
De är ju få - så mycket värre
om inte de är ett i dej!

10. De är så få, de är så svaga,
men håll dem med din starka hand.
Lär dem att älska och fördraga,
knyt till, knyt till ditt kärleksband.

11. Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt!
Blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt! 

söndag 17 april 2016

Tomer

WILLIAM GOULD TOMER
1800-talet












GUD VARE MED ER TILLS VI MÖTS IGEN




1. Gud vare med er tills vi möts igen!
Må hans råd ni alltid följa,
må hans nåd er överhölja.
Gud vare med er tills vi möts igen,
tills vi möts igen, tills vi möts
snart i tiden eller himmelen,
tills vi möts igen, tills vi möts,
Gud vare med er tills vi möts igen!

2. Gud vare med er tills vi möts igen!
Han ger både ljus och skugga,
dagligt mannabröd ska dugga.
Gud vare med er tills vi möts igen,
tills vi möts igen...

3. Gud vare med er tills vi möts igen!
Hotas ni av någon fara,
lägg er i hans armar bara!
Gud vare med er tills vi möts igen,
tills vi möts igen...

4. Gud vare med er tills vi möts igen!
Låt hans kärlek allting börja,
er med glädjens olja smörja.
Gud vare med er tills vi möts igen,
tills vi möts igen... 

lördag 9 april 2016

Lindberg

NILS GUSTAF LINDBERG
1900-talet
Uppsala domkyrka i bakgrunden av Fyrisån.






NÄR STORMENS LURAR SKALLA




1. När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

2. Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

3. Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

4. Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

5. Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag
.


[Text av Sam Rönnegård, publ. med tillstånd] 

Lindberg

OSKAR FREDRIK LINDBERG
1900-talet









BED FÖR MIG, HERRE KÄR




1. Bed för mig, Herre kär.
Se till mig ner.
Modfälld och trött jag är... 


[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]







DU GAV MEJ, O HERRE, EN TEG AV DIN JORD





1. Du gav mej, o Herre, en teg av din jord
som jag nu min egen får kalla.
Du gav mej ett värv och ett bröd för mitt bord.
Här lever jag trygg på ditt mäktiga ord,
hur tid än kan växla och svalla.
Här reddes mitt bo,
här njuter jag ro
och får i din hand mej befalla.

2. Av framfarna släkten som sentida arv

jag mottog den mark som jag plöjer.
Där stenar de brutit, där går nu min harv
i åkrarnas mylla sitt fredliga varv,
dock högre min tanke sej höjer.
För allt är ett lån
därovanifrån,
din kärlek i allting sej röjer.

3. Så lär mej att motta, o Gud, ur din hand
välsignelsens dagliga gåva,
att tacka för regnet som vattnar mitt land,
för solsken och värme i sommarens brand,
för skördar och bärgning dej lova.
Vad mäktar väl jag?
Din vilja är lag;
det växer fast vi måste sova.

4. Så lär mej då också att dej till behag
förvalta det pund mej blev givet,
att fylla med frimodig gärning min dag,
att hjälpa och värna om den som är svag,
att älska, för därav går livet.
Och ge mej till sist
ett namn, Herre Krist,
som är i din livsbok inskrivet.








DU ÖPPNAR, O EVIGE FADER





1. Du öppnar, o evige Fader,
i Kristus din famn
mot dem som församlas i längtan...


[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]








FADER, DU VARS HJÄRTA GÖMMER



1. Fader, du vars hjärta gömmer

helighet, som allting dömer,
kärlek, som förlåter allt... 


[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]






HERRE, JAG VILL BIDA




VID HERRENS PORT

1. Herre, jag vill bida
stilla vid din port,
tills min själ din blida
fadersblick försport...  


[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]




I ÖSTER STIGER SOLEN OPP





1. I öster stiger solen opp
och sprider guld på sky.
Hon stiger över bergets topp,
bestrålar stad och by.

2. Hon kommer från den fagra kust,
där paradiset låg.
Hon ger de gamla liv och lust
och fröjdar barnens håg.

3. Hon hälsar oss ännu så skönt
från Edens morgon klar,
där livets träd stod evigt grönt,
där livets källa var.

4. Hon hälsar oss från livets hem,
där upp en stjärna rann,
Guds ljus, som över Betlehem
för österns vise brann.

5. Och stjärnorna, de buga sig,
när dagens sol går opp,
den sol, som oförliknelig
har bådat världens hopp.

6. Du solars sol från Betlehem,
hav tack och lov och pris
för varje glimt från ljusets hem
och från ditt paradis.











JAG LYFTER ÖGAT MOT HIMMELEN




1. Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

2. Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

3. Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.

4. Så skydda mig med din starka hand,
du Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike. 









TÄNK NÄR EN GÅNG DEN DIMMA ÄR FÖRSVUNNEN




1. Tänk när en gång den dimma är försvunnen,
det töcken som omhöljer livet här,
och när den dagen är för oss upprunnen,
där Gud och Lammet evigt solen är!

2. Tänk när en gång är löst var jordens gåta,
vart ängsligt varför som jag grubblat på,
när de fördolda djupen blir upplåtna
och jag får Herrens vägar klart förstå!

3. Tänk när en gång jag med förklarat öga
får honom se, som här jag trodde på,
som här jag följde, tänk, när i det höga
jag evigt säll ska i hans åsyn stå!

4. Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list,
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist.

5. Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!

6. Tänk, när en gång i himlens gyllne salar
Guds Lamm bland änglar rätt jag prisa kan
och om ett evigt liv med syskon talar
och om det liv, som likt en dröm försvann!

7. Guds folk en gång i sida, vita kläder
med segerpalmer inför Lammet står,
då Gud hos sej de trötta barnen gläder,
från deras ögon torkar varje tår.

8. Väck, Jesus, denna tanke i mitt hjärta
var gång mej vägen blir för mödosam!
Den ljuvt ska dämpa varje bitter smärta
och locka leendet ur tårar fram.

Olsson

OTTO EMANUEL OLSSON
1900-talet
Otto Olsson











VÅR BLICK MOT HELGA BERGET GÅR


1. Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

2. Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

3. En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris! 





VILA I DIN VÄNTAN

Wikander

DAVID WIKANDER
1900-talet
Storkyrkan sedd från Maria Magdalena kyrka





EN DALANDE DAG



1. En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skiftar som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunker vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.

2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.

3. Själv gick han åstad och beredde blid
i huset, ej byggt med händer,
en evig boning, med liv och frid
för Herrens vänner och fränder.
Där väntar han oss, om i tro vi går
vår väg genom dödens länder.

4. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen, den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.

5. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet,
och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.

6. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar tills dag sig täner.
När morgon upprinner, då är jag i hamn,
jag skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.  








FÖRDOLDE GUD SOM TRONAR I DET HÖGA




1. Fördolde Gud, som tronar i det höga,
du helige, ej har ett mänskoöga
dig skådat än i härlighetens skrud.
I otillgängligt ljus du bor och bliver,
och när din vilja du tillkännagiver,
föraktar världen dina bud.
Fördolde Gud.

2. Fördolda råd, i vilket Gud oss leder!
Vad än som sker, vårt bästa han bereder
och goda gåvor ger ur sitt förråd.
I urtids dagar Fadern på oss tänkte,
och till en Frälsare sin Son han skänkte,
som kom med sanning och med nåd.
Fördolda råd.

3. Fördolda tröst, som all vår nöd betvingar,
när nådens ord oss ljus och ledning bringar
och ger sin frid åt ett förkrossat bröst.
Det tröstar mig när jag min skuld begråter,
det gör mig viss att du, o Gud, förlåter.
Hur ljuv är ej för mig din röst!
Fördolda tröst.

4. Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes.
Det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

5. Fördolda skatt, du pärla enda rena.
Från tidig morgon och till kvällen sena
jag söker dig som gör mitt hjärta glatt.
I dig en evig rikedom jag vinner,
som skall bestå när världens glans försvinner.
Du skingras ej i dödens natt.
Fördolda skatt.

6. Fördolda liv, jag bidar dig i hoppet,
då alla trogna som fullbordat loppet
får skåda Jesus efter slutad strid.
När för du mig min Frälsare till möte,
när når min själ sin vila i hans sköte
och smakar evighetens frid?
Fördolda tid. 






SÅ SKÖN EN VÄG EJ FINNS PÅ JORD




1. Så skön en väg ej finns på jord
som när vi med varandra
till samme Herres hus och bord
i Andens enhet vandrar.
Så stort att få i samma tro
som syskon här på jorden bo 
och sedan evigt vara
i Herrens tempel klara!

2. En nåd det är att i vårt land
än kyrkans klockor ljuder!
Likt källor invid öknens rand
Guds gårdar svalka bjuder.
Där helgedomen öppen står,
dit folket upp till högtid går,
där grönskar fridens palmer,
där ljuder glädjens psalmer.

3. Fast Guds församling bristfull är
och ingen ren vi finner,
har Herren dock sin vingård kär
och sitt förbund i minne.
Med ord och Ande här han bor,
han frälsar alla dem som tror.
Han söker sina vänner
där man sin brist bekänner.

4. Din äran är, vår Herre huld,
för om du vakt ej hölle
och ej förläte all vår skuld
allt snart i spillror fölle.
Trots all vår synd och stora brist
har du, o Herre Jesus Krist,
dej inte från oss dragit,
ditt ljus ej från oss tagit.

5. Med dej vår kyrka väl består,
när hon med dej vill strida.
Av dej välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Oss alla lär i hennes famn
bekänna rätt ditt stora namn.
Från land och folk och rike
din Ande aldrig vike.

[Britt G Hallqvists bearbetning av psalmtexten är bättre än min - men upphovsrättsskyddad!]

Lagergrén

JOHAN FREDRIK LAGERGRÉN
1800-talet
Ockelbo kyrka i september 2009

















DU ALL HÄLSAS KÄLLA




SURBRUNNSSÅNG

1. Du, all hälsas källa, 
jag till dej vill ställa, 
Jesus, allt mitt hopp. 
Jag nu ber dej hela
allt vad mej kan fela 
så till själ som kropp,
så att jag, 
fast trött och svag, 
mitt i allt ditt bistånd finner 
och förbättring vinner. 

2. Vill vi sådant bruka
som mest gör oss sjuka,
hela våra hem.
Du, vår enda hälsa,
kan från döden frälsa
både liv och lem.
Råd först bot
för själens sot,
och om kroppen något späkes
hjälp att anden läkes.

3. Men din kropp, din kyrka,
ser ju kroppars styrka 
som din dyra skänk,
må du därför dämpa 
våra kroppars krämpa, 
nådigt på oss tänk. 
Giv din kraft
till jordens saft,
låt din allmakt källan stärka,
låt oss verkan märka.

4. Själens sår och skada
får jag saligt bada,
Jesus, i ditt blod,
men för kroppens sjuka 
får jag även bruka 
denna källas flod. 
O, så rör
och kraftiggör, 
så till mitt som andras bästa, 
detta vårt Betesda! 

5. Skall jag sjukdom bära,
låt den, dej till ära,
mej till fostran bli,
men vill du förläna
nåd att här dej tjäna
från min smärta fri,
skall min mun,
du livets brunn,
dej för hälsans ädla gåva
nu och evigt lova!  










LOVA HERREN GUD, MIN SJÄL



1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör är rätt och väl.
Lova honom all din tid,
ty han nådig är och blid.

2. Trösta ej på någon man,
huru hög han vara kan,
ty han hjälpa ej förmår,
när du mest i nöden står.

3. Människan är förelagt,
som Gud själv oss förutsagt,
dö och åter bli till jord,
varav människan är gjord.

4. Se, vad blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
allt förvandlat och förött.

5. Evig salighet den fann,
som på Gud förtrösta kan.
Den, hos honom söker råd,
säker är att finna nåd.

6. Gud är den som med ett ord
skapat himmel, hav och jord.
Men av allt, som jorden bär,
mänskan honom kärast är.

7. Den som hungrar gör han mätt,
skaffar den förtryckte rätt,
löser den som fången är
och den blinde syn beskär.

8. Han upprättar mer och mer
den, som ligger slagen ner,
älskar den som lever from,
spar den onde till sin dom.

9. Herren ser till änkors nöd,
ger de faderlösa bröd;
främlingar sin nåd han ger,
slår de ondas anslag ner.

10. Sions Gud är hög och stor:
salig den på honom tror!
Lova Herren, gammal, ung,
glada halleluja sjung! 

tisdag 5 april 2016

Filitz

FRIEDRICH FILITZ
1800-talet






JESUS JAG DIG ÄLSKAR



1. Jesus, jag dig älskar,
du som älskar mig.
Du på korset lider,
jag tillbeder dig.

2. Jesus, du har uppstått,
nu är graven tom.
Jag står där förundrad,
o mysterium.

3. Du har gått till Fadern,
står inför hans tron,
ser ditt folk i kärlek,
beder för dem nu.

4. Jesus, du är med oss,
genom liv och död,
nu mitt hjärta brinner
av din kärleks glöd.

5. Höj din röst i lovsång,
ropa ut i fröjd:
Jesus är min herre,
han gör allting nytt.

6. Pris ske dig, o Fader,
pris ske dig, Guds Son.
Pris ske dig, du Ande,
i all evighet. 

måndag 4 april 2016

Vail

SILAS JONES VAIL
1800-talet












JAG VET EN PORT SOM ÖPPEN STÅR




1. Jag vet en port som öppen står,
där från de gyllne salar
en klarhet som från korset går
om Kristi kärlek talar.
O djup av nåd, min Gud, hos dig,
att porten öppen står för mig,
för mig, för mig,
står öppen ock för mig!

2. Den öppen står för varje själ
som nådens ord anammar,
för rik och fattig, kung och träl,
för alla folk och stammar.
O djup av nåd...

3. Så skynda fram, trots oväns hot,
förrn porten sluten bliver,
och kors och krona tag emot,
som Frälsaren dig giver.
O djup av nåd...

4. Då vi på andra stranden stå
läggs korset av, det tunga.
Oss livets krona skänkes då,
och Jesu lov vi sjunga.
O djup av nåd...