Tegnér

ALICE CHARLOTTA TEGNÉR
1800-1900-talet










GLÄNS ÖVER SJÖ OCH STRAND




1. Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följer dig gärna,
strålande stjärna,

strålande stjärna.

2. Natt över Judaland,

natt över Sion.
Borta vid västerrand

slocknar Orion.
Herden, som sover trött,

barnet som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,

3. gånga från lamm och hem,

sökande Eden.

Stjärnan från Betlehem

visar dem leden

fram genom hindrande

jordiska fängsel

hän till det glindrande

lustgårdens stängsel.

4. Armar där sträckas dem,

läppar där viska,

viska och räckas dem,

ljuva och friska:

"Stjärnan från Betlehem

leder ej bort, men hem."

Barnen och herdarna följer dig gärna,

strålande stjärna,

strålande stjärna.

HERDAR UTI BETLEHEMS ÄNGAR



1. Herdar uti Betlehems ängar
om sina lamm håller vakt,
hör en sång till harposträngar
om ett barn i krubban lagt,
skönjer ljus kring stallet blänka,
halleluja, halleluja,
vill så gärna gåvor skänka,
halleluja, halleluja!

2. Skatter äger de ju inga,
halleluja, halleluja,
men musik de fram kan bringa,
halleluja, halleluja,
går att inför barnet spela,
snart de honom framför sej ser,
och allt skönt som de kan dela
Herren de ger, Herren de ger.

3. Herdepipans toner ljuder,
halleluja, halleluja,
hjärtats lov de honom bjuder,
halleluja, halleluja.
Barnet ler med ögon ömma,
halleluja, halleluja,
Jesu blick kan ingen glömma,
halleluja, halleluja.








VAR ÄR DEN VÄN SOM ÖVERALLT JAG SÖKER





1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sej öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärta brinner.

2.Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusasr;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mej hugsvala.

4. Likväl ett töcken mej från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
O, att jag kunde nå dithän med båda
och honom skåda!

5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sej förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!