Winding

AUGUST WINDING
1800-talet







HAR KRISTUS, ERT HUVUD, TILL HIMMELEN FARIT




1. Har Kristus, ert huvud, till himmelen farit, 
ni lemmar, så sök det som ovantill är! 
Har Kristus, er konung, en främling här varit, 
så gör er då inte så bofasta här! 
Ja, låt det då fara, 
vad än det må vara 
som ännu er binder och hindrar i loppet 
- se endast på målet och gläd er i hoppet! 

2. Må ingen som en gång satt handen vid plogen 
nu börja med tvekan att se sig omkring! 
Nej, hellre han blive mer ivrig och trogen 
i farandet efter de himmelska ting! 
Ack, måtte ej världen 
och synden och flärden 
få locka oss bort från det eviga, ena: 
det liv som vi äger i Sonen allena. 

3. En gång skall han hälsa de sina med orden:
"Besitt nu det rike min Fader mig gav!" 
Och sitter än kvar efter striden på jorden 
en tår i vårt öga - han torkar den av. 
Men Jesus, bliv när oss 
och hjälp oss och bär oss 
härefter som hittills. Till dig vi oss vänder: 
giv du åt vår vandring en fröjdefull ände!  





MED SIN ALABASTERFLASKA

 




1.  Med sin alabasterflaska,
fylld med bästa smörjelsen, 
ville kvinnan överraska
Mästaren, sin bäste vän.
Hon som sett sin synd med smärta
gick med varmt och tacksamt hjärta
dit där Jesus låg till bords.


2. Kvinnan rodnande om kinden
flaskan genast sönderbröt,
oljan lätt och snabbt som vinden
över Herrens fötter göt,
heta tårar samma kvinna
lät på Herrens fötter rinna,
torkade dem med sitt hår.

3. Även jag ibland, likt henne,
känner sorg och bävan stor,
käre Herre, när jag vänder
mej till dej vid nådens bord,
rodnar, bleknar i min vånda,
bönesuckarna blir många:
ta mej än en gång emot!

4. Himlen sej till jorden böjde,
när du blev en kvinnas son,
du som henne så upphöjde,
synd och död lyft upp mej från!
Du som gav ditt liv för alla,
döm mej ej med läppar kalla,
göm mej i din kärlek stor!

5. Mina synder, svarta, tomma, 
bottenlösa tycks de stå,
men din nåd och dina domar
dem i djuphet övergår.
Du som ger mej livet åter
och så mycket mej förlåter,
evigt vill jag älska dej! 






ÄR HANDEN LAGD PÅ HERRENS PLOG




1. Är handen lagd på Herrens plog, 
så se ej mer tillbaka! 
Tänk inte mer på vad du nog
i Sodom kunnat smaka! 
Men plöj din fåra, så Guds säd,
är jorden hård, i tron dej gläd! 
Vill gråten kväva rösten,
se fram mot skörd till hösten!

2. Men om du ändå ser ej om,
för vi är alla svaga,
din kallelse ihåg då kom,
gå ej ett steg tillbaka!
Tillbaka vänder livet ej,
all kräftgång för ju död med sej.
För hastverk dock dej akta,
plöj djupt och väl och sakta!

3. Så framåt då i Jesu namn
trots stenar och trots stockar.
Och lyssna ej, om synd och skam
dej bort från fåran lockar.
I fara går vi varje stund
och falskhet måste bort i grund.
Guds ord ett mål dock bådar
där allting klart vi skådar.

4. Om bara någon liten stund
är mödans väg till ända.
Vår död är bara som en blund
som sömnen lärt oss känna.
Och vilan här vid hemmets härd,
den vet vi ju är mödan värd -
tänk då att efter färden
gå in i himlaglädjen!