Wikander

DAVID WIKANDER
1900-talet






EN DALANDE DAG



1. En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skiftar som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunker vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.

2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.

3. Själv gick han åstad och beredde blid
i huset, ej byggt med händer,
en evig boning, med liv och frid
för Herrens vänner och fränder.
Där väntar han oss, om i tro vi går
vår väg genom dödens länder.

4. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen, den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.

5. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet,
och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.

6. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar tills dag sig täner.
När morgon upprinner, då är jag i hamn,
jag skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.  







FÖRDOLDE GUD SOM TRONAR I DET HÖGA




1. Fördolde Gud, som tronar i det höga,
du helige, ej har ett mänskoöga
dig skådat än i härlighetens skrud.
I otillgängligt ljus du bor och bliver,
och när din vilja du tillkännagiver,
föraktar världen dina bud.
Fördolde Gud.

2. Fördolda råd, i vilket Gud oss leder!
Vad än som sker, vårt bästa han bereder
och goda gåvor ger ur sitt förråd.
I urtids dagar Fadern på oss tänkte,
och till en Frälsare sin Son han skänkte,
som kom med sanning och med nåd.
Fördolda råd.

3. Fördolda tröst, som all vår nöd betvingar,
när nådens ord oss ljus och ledning bringar
och ger sin frid åt ett förkrossat bröst.
Det tröstar mig när jag min skuld begråter,
det gör mig viss att du, o Gud, förlåter.
Hur ljuv är ej för mig din röst!
Fördolda tröst.

4. Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes.
Det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

5. Fördolda skatt, du pärla enda rena.
Från tidig morgon och till kvällen sena
jag söker dig som gör mitt hjärta glatt.
I dig en evig rikedom jag vinner,
som skall bestå när världens glans försvinner.
Du skingras ej i dödens natt.
Fördolda skatt.

6. Fördolda liv, jag bidar dig i hoppet,
då alla trogna som fullbordat loppet
får skåda Jesus efter slutad strid.
När för du mig min Frälsare till möte,
när når min själ sin vila i hans sköte
och smakar evighetens frid?
Fördolda tid. 





SÅ SKÖN EN VÄG EJ FINNS PÅ JORD




1. Så skön en väg ej finns på jord
som när vi med varandra
till samme Herres hus och bord
i Andens enhet vandrar.
Så stort att få i samma tro
som syskon här på jorden bo 
och sedan evigt vara
i Herrens tempel klara!

2. En nåd det är att i vårt land
än kyrkans klockor ljuder!
Likt källor invid öknens rand
Guds gårdar svalka bjuder.
Där helgedomen öppen står,
dit folket upp till högtid går,
där grönskar fridens palmer,
där ljuder glädjens psalmer.

3. Fast Guds församling bristfull är
och ingen ren vi finner,
har Herren dock sin vingård kär
och sitt förbund i minne.
Med ord och Ande här han bor,
han frälsar alla dem som tror.
Han söker sina vänner
där man sin brist bekänner.

4. Din äran är, vår Herre huld,
för om du vakt ej hölle
och ej förläte all vår skuld
allt snart i spillror fölle.
Trots all vår synd och stora brist
har du, o Herre Jesus Krist,
dej inte från oss dragit,
ditt ljus ej från oss tagit.

5. Med dej vår kyrka väl består,
när hon med dej vill strida.
Av dej välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Oss alla lär i hennes famn
bekänna rätt ditt stora namn.
Från land och folk och rike
din Ande aldrig vike.

[Britt G Hallqvists bearbetning av psalmtexten är bättre än min - men upphovsrättsskyddad!]