Østby

KLAUS ØSTBY
1900-talet
 










JAG FÄRDAS FRAM ÖVER LIVETS HAV

 

1. Jag seglar fram över livets hav,
på tidens skiftande bölja.
Min Herre Jesus mej kursen gav
och denna kurs vill jag följa.
Jag stävar fram mot Guds ljusa länder
med livets träd på de sköna stränder,
där evig sol och sommar är.

2. Ibland i medvind jag seglar fram,
i andras kölvatten följer,
när resan bara känns lyckosam
och inga regnmoln oss höljer.
Nej, havet blänker och solen skiner
och dagen stilla och blid framskrider
och seglen fylls av sunnanvind.

3. Men ofta mera på egen hand
jag far på vildaste vatten,
då ingen känning jag har av land
och inget fyrtorn i natten.
Men när jag skeppet tror snart begravet,
då kommer Jesus till mej på havet
om än i nattens sista väkt.

4. Mitt skepp är litet och havet stort,
och fort jag råkar i fara.
Men inga böljor tillintetgjort
det skepp som Herren bevarar.
För ännu sker det som förr det gjorde:
när Jesus kommer med allmaktsordet,
då lägger havet sej igen.

5. När sista stormen har tagit av
och hemlandskusten jag skådar,
jag ser i solglans ett annat hav,
kristall som glänser och strålar.
Jag skymtar portarnas pärlerader
och hör hur änglarnas myriader
vill hälsa mej välkommen hem.

6. Fäll ankaret, för jag är i hamn!
Ej mer jag hoppas behöver!
Jag kastar mej i min Faders famn,
han som har hjälpt mej hit över.
Och kända, älskade stämmor kallar,
allt medan ankaret sakta faller
i evighetens ljusa land.









O HERRE, TILL VEM SKULLE VI DÅ GÅ HÄN




1. O Herre, till vem skulle vi då gå hän?
Du har ju det eviga livet. 
Du ensam bär tillnamnet Syndares Vän,
du ensam ditt blod för oss givit. 
Hur öde och tom vore inte vår jord, 
om inte vi hade ditt levande ord, 
som lyfter vår själ över aska och mull 
mot himmelens eviga höjder! 

2. O Herre, till vem skulle vi då gå hän, 
när sorgerna fyller vårt hjärta, 
när inte på jorden vi äger en vän, 
som mäktar att lindra vår smärta? 
Så stort att få fly till din öppnade famn! 
Du lindrar vår smärta och säger vårt namn. 
Till stormarna säger du: Tig och var still, 
och vindar och vågor dej lyder. 

3. När livskvällen kommer och solen går ned, 
fast ljus mer än förr jag behöver, 
jag bävande frågar vid dödsdalen bred: 
säg, vem ska nu hjälpa mej över? 
Jo, trygg kan jag gå genom dödsskuggans land,
när barnsligt jag lägger min skälvande hand 
i hans, som har gått genom dödsdalen förr 
och skingrat dess fasor och mörker.